I början gillade jag inte dig särskilt mycket.
Jag följde med i Vällingby och blev fast. Att kolla in i dina ögon gjorde mig lycklig. Att höra din röst omfamnade mig och gav mig behagliga rysningar. Ditt sprudlande sätt att få en att känna sig som på hemmaplan i en fotbollsmatch. Att vinna någonting speciellt, det var vad du gjorde åt mig. Dina ord lyfte tunga bördor från mina axlar och hjälpte mig att hitta motivationen igen. Varje sekund var som om du var bredvid mig och tröstade och peppade mig.
Jag mötte din blick flera gånger under spelningen, och fiolens drag var det mest fantastiska jag hört.
Jag träffade dig efter spelningen då du hade signering. Det var några uppblåsta tjejer framför och några konstiga bakom. Men jag kände mig lite ensam där i den långa kön. Sedan var det dags, jag köpte din skiva "Fairytales" och jag såg dig på riktigt nära håll. Du hade fortfarande glöden för att få alla fans nöjda. Jag gick fram och du kollade in i mina ögon och log riktigt stort. Du sa att jag var söt. Jag kände mina ben vika sig men jag stod kvar och sa tack och bad om en omfamning av dig. Du hörde lite dåligt och lutade dig fram. Jag sa igen vad jag sagt tidigare och jag fick en lång underbar kram. Sedan när jag gick därifrån kände en ny känsla. Upprymdhet och lycksalighet.
Jag längtade så himla mycket tills nästa gång vi skulle ses.

Nu hinner jag inte skriva mer, men jag kommer skriva om alla andra gånger jag träffat Alexander Rybak.

Puss&Hej /Therese